I kväll åker min sambo, Linnea och Happy till Hokksund och blir där tills i morgon. Kommer nog sakna dem, men samtidigt skall det bli skönt att få lite alone time. Märker att jag behöver det.. Skall dessutom bli otroligt skönt att få sova ut, första gången på 6 månader..

Som jag skrev i mitt förra inlägg tycker jag att man borde gå en föräldraförberedande kurs i stället för en förlossningsförberedande kurs. Man är förberedd på förlossningen som egentligen bara är början på det hela när det gäller att bli förälder. Men vad händer sen?? Tyckte själv det kändes som att man fick ett: "Grattis, bra gjort, nu var du duktig" när babyn äntligen var ute. En klapp på akseln och ett lycka till och så åkte man hem med den nya babyn i armarna och kände paniken stiga. Såg för mig att jag skulle gå runt i en ljusröd bubbla med min nya lilla Linnea, men det gjorde jag inte. Ingentig var ljusrött förutom kanske Linneas kläder. Visst älskade jag ju henne, men inte så mycket som jag trodde jag skulle göra. Ingenting var som jag hade föreställt mig och de två första veckorna var nog jätte tuffa. Livet blir ju svängt helt upp och ner. Det är många som berättar för en att man inte kommer att få sova om nätterna, att man inte får något som hellst gjort, men det har ingen skillnad vad de än berättar för man förstår det inte före man är i den situationen. Att verkligen inte få sova mer än 2-3 timmar åt gången och verkligen aldrig få sova ut ordentligt. Att hela tiden bli avbruten av ett litet liv som vill ha uppmärksamhet och aldrig bli klar med något av det man påbörjar, och till sist det att gå runt hemma hela dagarna och se på allting som borde göras men som aldrig blir gjort. Gick själv och irriterade mig på min sambo, för det var ju förståss hans fel att saker och ting inte blev gjort. Han borde ju förstått att han skulle sätta igån med en gång han kom hem från jobbet. Stackarn, han har nog inte haft det lätt de här senaste halva året.

Ja det är jobbit, riktigt jobbigt, MEN det blir bättre. Kärleken jag känner för min dotter växer varje dag och jag skulle aldrig i världen välja bort henne mot det livet jag hadde före hon kom til världen. Visst är det ju tufft och jobbigt, men samtidigt så otroligt roligt och det blir bara roligare för varje dag som går. Att få se henne utveckla sig, få en egen personlighet. Hon har blivit en helt fantastisk liten flicka, som säger ifrån när hon inte är nöjd och bestämd är hon med. Hon får mitt hjärta att smälta varje gång det bräder sig ett stort smil på hennes läppar när hon ser mig. Så visst är det jobbigt, speciellt i början, men så otroligt fantasiskt på samma gång.