Linnea ligger ute i vagnen och sover. Vi har börjat använda sittdelen eftersom hon tycker bättre om den, men det är nog ganska vemodigt att inte använda baggen längre. Tänk att vår lilla Linnea har blivit så stor redan. Tiden går verkligen så fort alla har påpekat, men inte visste jag att den skulle gå såhär fort.

Medan man är gravid är det många som säger att man skall passa på att vila och sova, för att sen när babyn är född kommer man inte få sova, något som stämmer, men man förstår inte hur tufft det är att inte få sova före man är i den situationen själv. Några dagar går bra, men sen när det bara fortsätter och fortsätter så blir man nog väldigt trött. Jag prenumererar på HBL hit till Norge eftersom det är något speciellt att verkligen få ta i tidningen, kunna klippa ut bra recept och articklar. Det kostar ju lite och jag får ju inte dagens tidning, men det stör inte mig. Medan jag ännu var gravid publicerade HBL en artickel angående sambandet mellan mammans sömnvanor medan hon är gravis och kvaliteten på babyns sömn när babyn är född. I artickeln står det: " Några månader gamla babyer vaknar vanligen med en timmes mellanrum, men fortsätter sedan att sova. De kan öppna ögonen, se sig omkring och somna om efter att ha konstaterat att allt är som vanligt. En baby som somnat vid bröstet, men vaknar utan det, kan reagera med gråt på förändringen. Därför rekommenderar man att barnet får somna så att den känner igen situationen och omgivningen vid de korta stunderna av vakenhet och kan somna om. Barnneurologen Outi Saarenpää-Heikkilä har jämfört med hur en vuxen skulle reagera om den hade somnat på soffan, men plötsligt skulle vakna upp i garaget." (HBL 13.1.11, Annika Rentola)

Det här var något jag la bakom örat. Den första tiden sov Linnea i en "Moseskorg" som vi hade i vardagsrummet och bar int på sovrummet när hon hade somnat. Jag var jätte noga med att hon på kvällen/natten inte fick somna i famnen utan skulle somna i korgen. Så med en gång hon höll på att somna la vi henne i korgen, vilket många gånger resulterade i att hon igen vaknade till och vi måste ta upp henne. Den första tiden hadde Linnea inte samma dygnsrytm som oss, så hon kunde vara vaken till kl. 03-04 om natten. Var ju nog många gånger som det fristade att låta henne somna i famnen så att vi också skulle få gå och lägga oss, men vi gjorde inte det. Det var två otroligt tuffa veckor som vi satt uppe med ögonen i kors och bara ville lägga oss, men sen började Linnea sakta men säkert få en liknande dygnsrytm som oss och somnade tidigare och tidigare. Jag tror i alla fall att vi skall vara glada för att vi orkade slita oss igenom dessa jobbiga veckor för vi har aldrig haft problem med att lägga Linnea. Det här är något jag har försökt förmedla till många, vet ju inte vad de har gjort med den informationen, men jag har ju i alla fall delat med mig av informationen och kan ju bara hoppas nån hör på mig. Förstår ju att det här kanske inte fungerar på alla babyn, men det fungerade i alla fall väldigt bra för oss.

I kväll åker min sambo, Linnea och Happy till Hokksund och blir där tills i morgon. Kommer nog sakna dem, men samtidigt skall det bli skönt att få lite alone time. Märker att jag behöver det.. Skall dessutom bli otroligt skönt att få sova ut, första gången på 6 månader..

Som jag skrev i mitt förra inlägg tycker jag att man borde gå en föräldraförberedande kurs i stället för en förlossningsförberedande kurs. Man är förberedd på förlossningen som egentligen bara är början på det hela när det gäller att bli förälder. Men vad händer sen?? Tyckte själv det kändes som att man fick ett: "Grattis, bra gjort, nu var du duktig" när babyn äntligen var ute. En klapp på akseln och ett lycka till och så åkte man hem med den nya babyn i armarna och kände paniken stiga. Såg för mig att jag skulle gå runt i en ljusröd bubbla med min nya lilla Linnea, men det gjorde jag inte. Ingentig var ljusrött förutom kanske Linneas kläder. Visst älskade jag ju henne, men inte så mycket som jag trodde jag skulle göra. Ingenting var som jag hade föreställt mig och de två första veckorna var nog jätte tuffa. Livet blir ju svängt helt upp och ner. Det är många som berättar för en att man inte kommer att få sova om nätterna, att man inte får något som hellst gjort, men det har ingen skillnad vad de än berättar för man förstår det inte före man är i den situationen. Att verkligen inte få sova mer än 2-3 timmar åt gången och verkligen aldrig få sova ut ordentligt. Att hela tiden bli avbruten av ett litet liv som vill ha uppmärksamhet och aldrig bli klar med något av det man påbörjar, och till sist det att gå runt hemma hela dagarna och se på allting som borde göras men som aldrig blir gjort. Gick själv och irriterade mig på min sambo, för det var ju förståss hans fel att saker och ting inte blev gjort. Han borde ju förstått att han skulle sätta igån med en gång han kom hem från jobbet. Stackarn, han har nog inte haft det lätt de här senaste halva året.

Ja det är jobbit, riktigt jobbigt, MEN det blir bättre. Kärleken jag känner för min dotter växer varje dag och jag skulle aldrig i världen välja bort henne mot det livet jag hadde före hon kom til världen. Visst är det ju tufft och jobbigt, men samtidigt så otroligt roligt och det blir bara roligare för varje dag som går. Att få se henne utveckla sig, få en egen personlighet. Hon har blivit en helt fantastisk liten flicka, som säger ifrån när hon inte är nöjd och bestämd är hon med. Hon får mitt hjärta att smälta varje gång det bräder sig ett stort smil på hennes läppar när hon ser mig. Så visst är det jobbigt, speciellt i början, men så otroligt fantasiskt på samma gång.

Är så jäkla trött. Linnea vaknade redan 04.20 fast jag gav henne gröt i går kväll i hopp om att hon skulle sova lite längre. Hoppas verkligen det här bara är en kort fas som snart går över.

Jag fick alltså för 6 månader sen min första dotter. Vi talade lite om det att få barn och bestämde oss så småning om för att ta det som det kommer. Blir jag gravid så blir jag. Nå jag måste ju nog medge att vi försökte riktigt påriktigt och två veckor senare satt jag på badrummet med en positiv graviditetstest i handen. Vi blev nog båda glada, men lite nervösa också. Den positiva testen resulterade i att jag läste allt jag hittade på nätet om graviditet och allt som kunde gå fel. destu mer jag läste verkade det som att alla hade genomgått i alla fall ett missfall, att det skulle vara omöjligt att bli gravid på första försöket, ha en komplikationsfri graviditet och sen föda ett friskt barn. Så veckorna gick och jag läste och var orolig. Var nog inte före slutet på graviditeten jag slutade oroa mig lite. Men visst var det ju fantastiskt at vara gravid!! En så otrolig känsla att ha ett liv utveckla sig i min mage, att känna sparkarna och mot slute av graviditeten se hur hela magen rörde sig som vågor när hon svängde på sig där inne. Mot slutet av graviditeten gick vi förlossningsförberedande kurs. Det är ju bra att vara förberedd, men kan man verkligen förbereda sig inför en förlossning om man aldrig har gått igenom en? Tror inte det. Inför förlossningen var jag ganska säker på att jag inte skulle ha epidural, men efter några timmar med sammandragningar var epiduralen som en gåva från ovan. Förlossningen gick jätte bra. Linnea fick lite hjälp av en tång för att komma ut. Hon kom ut, var frisk och fin och när jag äntligen fick henne på mitt bröst var det nog den bästa känslan någonsin.

Nu i efterkant har jag funderat på varför man skall gå en förlossningsförberedande kurs. Visst är det bra att man får veta om hur förlossningen börjar, förlossningens olika skeden och vilka smärtlindrande metoder det finns. Men borde man inte hellre gå en föräldraförberedande kurs. Man är förberädd på förlossningen men är man verkligen förberädd på vad som händer sen när man har fått sin fantastiska baby och allt det innebär. Ammning är en vetenskap för sig, fast det ju borde vara hur naturligt som hellst. När jag skulle amma Linnea första gången var det en barnskötare som sade att jag inte skulle amma mer än 15-20 min per bröst för då var risken stor att jag fick såra bröstvårtor. Saken är den att det gör ont i början, kan göra riktigt förbannat on, men det blir bättre. Dessutom tror i alla fall jag att det är bäst att amma så länge babyn suger och inte se på klockan, något jag gjorde hela den första tiden. Såg på klockan medan jag ammade för att inte amma för länge något som resulterade i att mjölkproduktionen inte kom igån ordentligt. I början har man inte så mycket mjölk, men destu mer babyn får suga destu mer mjölk produceras det och så småning om stabiliserar det hela sig. Det gör dessutom ont, men som jag redan skrev blir det bättre och sen gör det inte ont mera. Så jag skulle nog rekommendera att man ammar så länge babyn vill suga, det är ju naturligt för babyn och den vet nog bäst. det var dessutom ingen som kollade att jag ammade på riktigt sätt, att Linnea tog bröstet på rätt sätt. Jag måste be någon se att jag gjorde det rätt samma dag som vi skulle åka hem från sjukhuset. De två första nätterna med Linnea gick jätte bra, men sista natten var hon liksom aldrig nöjd. Hon ville ha mer bröst hela tiden och jag var jätte trött. Då jag berättade det här för en barnskötare samma dag som vi skulle åka hem sade hon att vi bra kunde ge lite ersättning efter att jag hade ammat om hon inte var nöjd. Lite ersättning blev plötsligt lite mer vilket resulterade i att mjölkprodutionen gick ner. Så i början gick det otroligt mycket tid till att ge lilla Linnea mat. Först ammade jag från vardera bröst medan jag googlade och läste allt om amning, och en stund efter att jag hade ammat gav vi esättning. Skulle jag bara ha ammat skulle nog mjölkproduktionen gått upp och vi skulle inte ha behöft ge erättning. Men samtidigt var det en del positivt med att vi gav henne flaska helt från början för hon lärde sig fort de två olika sugteknikerna och tog flaska och bröst utan problem. Så något positivt var det med det också.

Inte nog med att jag hadde problem med amningen så fick jag bröstinfektion när Linnea var 13 dagar gammal. Min sambo hade redan börjat jobba och jag och Linnea var hos en fotograf för att ta babybilder. Det var första gången jag ensam hade åkt någonstans med bil med Linnea. Allt gick bra tills jag hos fotografen märkte att jag mådde konstigt. Frös och kände mig riktigt krass. När jag kom hem hade jag 39c feber och en liten baby som behövde min uppmärksamhet medan jag egentligen bara skulle ha velat lägga mig i sängen och dra täcket upp till öronen och bara sova. Följande dag åkte jag till läkaren och fick antibiotikakur och bröstinfektionen gick över, mmen det bröstet ville inte längre producera mjölk så nu hadde vi ett nytt problem. Ammade sen nästan bara från ett bröst trots otaliga försök att få det andra bröstet att börja producera mjölk igen. Inte nog med det, antagligen på grund av antibiotikan fick jag svampinfektion i det andra bröstet, något som gjorde fruktansvärt ont, och det slet jag med i 6 veckor. Trots alla problem med amningen har jag fortfarande inte gett mig. Fast det var riktigt nära förra veckan då Linnea hade fått sin första tand och bet så jag började blöda fler gånger. Jäklar vad ont det gjorde!! Men nu har hon inte bitit fler gånger och jag ammar fortfarande. Hon har en tid nu fått en flaska med ersättning till natten för att sova gott och det har fungerat bra.

Jag har försökt dela med mig av min erfarenhet till andra som nu är gravida och hoppas de inte gör samma misstag som mig eller känner sig lika osäkra som mig. Alla får ju göra vad de vill med informationen jag ger, men jag hoppas jag i alla fall kan hjälpa någon.

För 6 månader sen fick jag en fantastisk dotter, eller ja, för det mesta är hon fantastisk. Inte alltid lika lätt att vara mamma för första gång. Orsaken till att jag vill skriva en blogg är att jag tycker att jag har så mycket jag vill dela med mig. När man får sitt första barn tror man att man är i alla fall någotlunda förberedd, men det är man inte, i alla fall inte jag. Alla berättade hur det kommer att vara när man inte får sova om nätterna, men man förstår verkligen inte hur det är före man sitter mitt uppe i det själv. Har försökt berätta allt jag inte var förberädd på för alla jag känner som är gravida, och jag hoppas ju verkligen att de hör på mig..

Ja ja, det var väl en början. Får fortsätta imorgon!!